Jag bor strax utanför Jakobsberg som i sin tur ligger ungefär 20 minuters pendeltågsfärd norrut om man startar sin resa från Stockholm central. Väl i Jakobsberg åker man buss den sista biten.

Detta är en förvirrande historia om just dessa bussar.

När jag första gången kom till Jakobsbergs station för att närvara på en husvisning så gick jag bort till den intilliggande busstationen för att hitta rätt buss till Viksjö. Det stod dock ”Jakobsbergs station” på samtliga bussar.

Jag frågade en förbipasserande man i bussuniform vilken buss som går till Viksjö.

– Ja du, sa han och gjorde en svepande rörelse med armen. Ganska många. Den där går dit, och där den går dit…

– Men, säger jag. Det står ju ”Jakobsbergs station” på alla bussar. Där är vi ju redan.

– Jo, fortsätter han. Med de går runt och kommer tillbaka hit igen.

– Men, säger jag igen. Hur ska jag kunna veta det?

Han går därifrån och ber mig ringa till SL. (Stockholm lokaltrafik)

Jag köper hus och lär mig med tiden det där med att det stod samma sak på alla bussar och fick ganska omgående samma fråga av personer som var på besök eller som inte ännu hade lärt sig. Jag frågade busschaufförerna ibland, bara på pin kiv om skyltningen på bussen, men fick alltid samma svar.

– Bussarna går runt.

– Men, svarar jag. Det gör ju allt. Pendeltågen går fram och tillbaka, tunnelbanan går fram och tillbaka, stadsbussarna går fram och tillbaka. Men inte fan står det Stockholm central på allt. Till och med jorden går runt.

– Du får ringa SL

Man fick vara glad för att de stämde hyfsat in på pendeltågens ankomsttid… fast det gällde ju bara när pendeltågen kom i tid till Jakobsberg. Inte när de var försenade pga. vagnbrist, signalfel, hjulfel, växelfel, lövhalka, personalbrist, problem vid vändning och allt som de berodde på.

För två år sedan började det dock hända något nytt. (Av en slump var det i samband med bytet av det politiska styret)

Helt plötsligt står det andra saker på bussarna, ställen som jag aldrig hört talas om. Och nu stämde inte bussarnas avgångstid överens med pendeltågen längre.

Folk skällde och skrek, men fick givetvis samma svar som tidigare.

– Ni får ringa till SL.

Nu efter sommaren 2008 blev det om möjligt värre än någonsin. Nu är helt sjukt. Hälften av busslinjerna är borta, och de som finns kvar går omvägar så man möter sig själv på vägen. Det finns till och med bussar som enligt tabell har avgångstid från busstationen på samma minut som pendeltåget ska komma in på perrongen. Folk bara står skakar på huvudet när de ser bussen gå iväg.

Frågar/klagar de så, ja just det. – Ni får ringa till SL.

Igår kväll var jag på ett kvällsmöte och tog pendeln från Stockholm central 20:10. Tåget var i tid i Jakobsberg 20:29 och vi som sitter på tåget ser samtidigt bussen till Viksjö (som heter nåt annat) åka iväg från busshållplatsen. När vi kommer upp till busshållplatsen noterar vi att det är en halvtimma till nästa bussavgång, och alla frågar sig varför. Jag ser en gammal dam som står och huttrar i den kalla höstluften och jag känner hur ilskan stiger. Det händer inte ofta men nu blir jag riktigt arg.

När väl bussen kommer så frågar jag chauffören varför han kommer först nu. Han hänvisar till aktuell tabell och säger att det är inte han som bestämmer och att vi ska ringa till SL.

Jag tappar tålamodet och frågar:

– Om SL ber dig skjuta mig, skulle du göra det då?

– Ja, säger han. Förmodligen, om du är otrevlig.

Jag tittar på honom en lång stund och går längst bak och sätter mig. Jag blir alldeles kall.

– Ja förmodligen, om du är otrevlig.

Idag gjorde jag det som jag hela blivit tillsagd. Jag ringde till SL och frågade efter 20 minuters kötid,  – varför? Inget skäll, inga hårda ord, bara frågan. – Varför?

Damen i andra sidan luren ber mig skriva till SL istället. – Nej, säger jag, jag vill prata med en person av kött och blod. Då tycker hon av telefonen i örat på mig.

Jag bara sitter där och tittar på min telefon.

Ärligt. Är vi inte värda något bättre?

 En fråga: – Reser ni till eller från?

Jag satt på ett tåg häromdagen mellan Stockholm och Göteborg. Bredvid mig satt en herre med flanellskjorta, kulmage och burrigt skägg. Någonstans vid Södertäljetrakten ringde det i hans mobiltelefon. Han svarade och sa:

– Ja, hej, jo, hmmm, jag sitter på ett tåg från Stockholm.

Han pladdrade på och jag satt och funderade på vad han egentligen sa där. När han var klar sa jag till honom att jag inte kunnat undgå att höra delar av hans samtal. Sedan frågade jag hur det kom sig att jag som satt på ett tåg till Göteborg kunde bredvid en person som satt på ett tåg från Stockholm.

Han tittade frågande på med mig och sa:

– Ja du, det var ju en bra fråga, det vet jag faktiskt inte. Kanske för att jag är på väg hem och du på väg bort.

– Men, kontrar jag. Menar du att jag i morgon sitter på ett tåg från Göteborg? Jag tror inte det. I morgon sitter jag på ett tåg på väg hem till Stockholm, jag lovar.

Vi satt tysta en stund. Han hade tydligt fått något att fundera på. Jag frågade efter en stund om det inte helt enkelt är så att en del är på väg till och en del på väg från. En del reser till värmen och en del reser från kylan. Jag en person som reser till och du är en person som reser från.

Han muttrade något, han var inte nöjd med den där vinklingen. Han ville inte vara en person som reser från, det var tydligt.

Vi löste aldrig det där. Förmodligen så funderar han fortfarande. Eller är lösningen så enkel att han bara ville berätta för personen i luren att han varit i Stockholm?

Jag tror dock inte att det är hela sanningen. Jag tror att han är en frånresenär.

Hur är det er? Reser ni till eller från?

Jag läste att den f.d krogvakten Fadde Darwich skrivit en bok.

Den har titeln ”Min story”.

Ur bokens beskrivning:

”Han är för evigt inskriven i svenska folkets hjärtan som mannen utanför Spy Bar som med järnhand kontrollerade kön utanför det vackra folkets favoritställe.

 Faddes Story är – naturligtvis – den mest initierade skildring av Spy Bars champagnebubblande storhetstid som kan skrivas.”

Här kommer min story. Jag har varit på Spy Bar en gång, i tio minuter och det kostade 200 spänn. Så här gick det till: Jag hade varit på en kongressfest och vi var ett gäng som var ute och tog en "efteröl" på ett bar på Kungsgatan i Stockholm… eller ja, Blue Moon Bar för att vara petig.

Kvällen hade för länge sedan blivit natt och vi bestämde oss för att nu är det väl sängen som gäller. Jag bodde då i en övernattningslägenhet vid Norra Bantorget, de andra på hotell lite spritt i stan så våra vägar skiljdes åt. Jag tänkte ta en liten senväg för natten var ljum och fåglarna kvittrade. Jag hamnade utanför Spy Bar. Klockan var nästan tre på morgonen.

Fadde stod där ensam i natten och vaktade dörren, ingen kö, lugnt och fint. Jag funderade en stund. Det var visserligen mitt i natten men där hade jag ju faktiskt aldrig varit. Jag frågade hur som helst Fadde om det var ok att gå in och kika. Han synade mig noga uppifrån och ner, men nickade ändå till slut lite välkomnade mot dörren.

Jag går in. Direkt innanför dörren fanns en lucka där man fick betala inträde, 100 spänn har jag för mig att det var. Jag går vidare upp för en trappa som svänger till höger. Väl där uppe ser jag toaletter rakt fram och en bar på höger sida. På väg till baren passerar jag ett rum där det sitter lite folk. De dricker champagne, skålar mot varandra och skrattar. Jag går fram till mannen i baren och beställer en fatöl, den kostar 80 kronor. Jag lämnar en hundring och säger att det är jämnt så. Man är ju på Spy bar.

Jag tar min öl i handen och går tillbaka mot toaletterna, känner att jag behöver det. Jag går in, ställer min icke ännu påbörjade öl på kakelkanten och låter strålen falla.När detta är gjort och händerna tvättade tar jag min öl och går ut i halldelen igen. Där ringer min mobiltelefon. Det är en av mina kamrater från Blue Moon Bar som vill kolla läget och vi säger God Natt. Samtalet tar två minuter. Jag stänger av min telefon, höjer blicken och där står en vakt. Han ber min lämna lokalen.

– Va? Säger jag. Jag, jag har ju bara varit här i tio minuter. Jag har inte ens smakat på min öl. Varför?

– Du är för berusad, säger vakten och upprepar sin uppmaning.

– Du skojar va, säger jag men han ler inte tillbaka.

Jag tänker; Vinner jag denna strid? Nej, naturligtvis inte. Jag sträcker fram mitt ölglas mot vakten. Han blir lite förskräckt och menar jag kan dricka upp ölen där. I hallen och framför honom.

– Nej du, säger jag, lämnar över ölen och går ner för trappan igen.

Där nere står Fadde och pratar i en hörsnäcka. Jag hör honom säga: – Ja, han kommer ner nu. Jag nickar vänligt mot honom, önskar honom en god natt och går ut i Stockholmsnatten igen. 

Jag har varit där. Det kostade 20 spänn i minuten…