Det är fredagen den 25 september, nådens år 2009. Klockan är åtta på morgonen i Sverige. Jag sitter på plats 4 C på ett av Turkish Airlines reguljära plan mellan Istanbul och Stockholm. Här är klockan en timma mer. Jag väcktes bryskt vid halv sexsnåret denna morgon av en mycket högljudd och envis böneutropare någonstans därute. Det gjorde ju inget, skulle ändå upp till taxin 07:30.

Plats 4 C. Det är strax bakom skynket där de framför som betalar lite mer blir fjäskade för dricker champagne långt innan planer lyfter. Att klockan är knappt morgon spelar ingen roll. Rätt ska vara rätt. Har man betalat så har man.

Dagarna i Istanbul har varit lika egendomliga som mina andra resor i Vietnam, Vitryssland, Ryssland, etc. Det första som slår en är alla människor. Det bor ungefär 18 miljoner människor i Istanbul. 18 miljoner! Det är dubbelt så många som det bor i hela Sverige. De stollar som envist hävdar att vi inte har plats för mer invandrare i Sverige har ju ingen aning om vad de pratar om.

Sedan går allt så fort, allt är så stort. Folk skriker hela tiden. Taxiresan mellan hotellet och flygplatsen nu på morgonen var ett Formula 1-race. Det står 70 på skylten men 140 på mätaren. Chauffören tutar, väjer snabbt mellan bilar och refuger, röker, skäller, har på radion på högsta volym. Jag ber honom ta det lite lugnt, men han hör mig inte. Det är precis som det är hans sista timmar i livet. Som han kör är det helt otroligt att han fortfarande lever.

Men vägen dit är vacker. Soluppgång. Mycket av försvarsmurarna från det gamla Kristianopel finns kvar. Jag älskar ju sånt. Ute på havet går det hundratals supertankers, på sin väg in eller på sin väg ut från Svarta havet. Jag minns hur det ser ut i Sverige i oljekrisens 70-tal då det stod massvis av tankbåtar parkerade i Byfjorden utanför min barndomsstad Uddevalla.

På planet fick just in våra frukostbrickor. Min turkiske granne äter upp allt och ropar efter mer bröd långt innan jag ens börjat med kaffet. Han tittar längtansfullt på brödbullen på min orörda bricka, och efter en jakande nick från mig så trycker han i sig den också. Bråttom, bråttom, bråttom.

Istanbul lever, dygnet runt. Att stänga barer shoppingaffärer eller restauranger på natten är inte att tala om. Det är folk precis överallt. Trångt, trångt. Drottninggatan och Västerlånggatan i Stockholm kan slänga sig i väggen.

Gårdagskvällen, den sista i Istanbul, denna gång, tillbringades på en av alla de där kebabrestaurangerna belägna i Istanbuls alla gränder. Vi beställer blåmusslor med intryckt risblandning, turkiska köttbullar, Raki med vatten, och Efes på fat. Hade det varit på ett liknande ställe i Sverige det arbetat 2-3 servitörer och 1 kock i köket. Här arbetade det 15 runt vitklädda runt borden och fem rödklädda i köket. Alla är givetvis män. De ropar, röker och trampar på varandra och de vitklädda bär bort halvtömda tallrikar, servetter och glas så fort man vänder bort blicken. Chefen gick också omkring där, i kostym, fet cigarr och solglasögon fästa i ett band på den välgödda magen. Han rör ingenting, han pekar, röker, skrattar och hälsar på gäster. Jag undrar vad de där 20 anställda får i lön.

Vi beställer för säkerhets skull var sin öl till, ber om notan och ger lite dricks så vi försäkrar oss om att de åtminstone får nåt till räkningarna (och fruarna) där hemma.

Vi passerar de gamla moskéerna på vägen tillbaka till hotellet. De är gamla, vackra och pampiga. Pinar, vårt kvinnliga, vackra och i staden Ankara uppfödda sällskap berättar inlevelsefullt om all den vackra mosaik som finns där inne på väggar och tak. Vi funderar på att gå in men väljer att gå vidare.

Även här rensar böneutoparna friskt sina halsar uppe i sina höga moskétorn. Vi frågar Pinar vad de säger, men hon vet inte. – Det är någon arabiskt, säger hon.

Vi tar några bilder och vandrar vidare. Miljoner bilar och ett fåtal övergångsställen. Att försöka passera någon annanstans betyder döden. Emerson Fittipaldi och Björn Waldegård sitter i varenda bil.

Kvällen avslutas på hotellets skybar, högt, högt, högt upp. – Man ser ända till körka i Lönneberga hade säkerligen Ida Svensson i Katthult sagt. En blonderad kvinna sitter i ett hörn och sjunger till ett förinspelat band och vi tar en sista Raki. Ett par flaskor med samma innehåll är inköpta och redan nedpackade i resväskan.

Det är sedan bums i säng. En fart galen man i 60-årsårldern väntar ett par timmar senare i en gul taxi utanför.

Nu är batteriet i min dator snart slut. Personalen i vårt plan, och även vi passagerare från värdens alla hörn gör oss strax klara för landning. De spelar Europé i lurarna och min turkiske granne snarkar högt med öppen mun.

Nästa gång Istanbul ska besökas blir i januari 2010.

Då fortsätter historien.

Jag har inte skrivit här sedan i januari.

Vet egentligen inte varför… paus i bloggen.

Jag har inte lämnat blod på snart ett år.

Vet egentligen inte varför… paus i blodgivningen.

Jag går nästan aldrig till gymmet längre

Vet egentligen inte varför… trist att gå dit kanske, väl där går det ju bra.

Gör vi så ibland, tror ni?

Tar paus i det vi sett som normalt tidigare?

Undrar vad som tagit den plats och tid som detta tagit tidigare.

Jag har väl gjort något annat… funderar på vad.

Idag är det den 11 september. Flygplan som exploderar i tornen på World Trade Center på Manhattan, och mordet på Anna Lindh på NK ett par kvarter från mitt kontor cirkulerar någonstans där inne i huvudet.

Idag är det den 11 september. Jag har varit på begravning idag. Vi tog farväl av arbetskamrat som till slut förloratde kampen mot sin cancer.

Idag är det den 11 september. Dagen då jag börjar skriva här igen.

Idag är det den 11 september. Dagen jag lovar er att på måndag ska jag gå både till blodcentralen till gymmet igen.