Jag läste att den f.d krogvakten Fadde Darwich skrivit en bok.

Den har titeln ”Min story”.

Ur bokens beskrivning:

”Han är för evigt inskriven i svenska folkets hjärtan som mannen utanför Spy Bar som med järnhand kontrollerade kön utanför det vackra folkets favoritställe.

 Faddes Story är – naturligtvis – den mest initierade skildring av Spy Bars champagnebubblande storhetstid som kan skrivas.”

Här kommer min story. Jag har varit på Spy Bar en gång, i tio minuter och det kostade 200 spänn. Så här gick det till: Jag hade varit på en kongressfest och vi var ett gäng som var ute och tog en "efteröl" på ett bar på Kungsgatan i Stockholm… eller ja, Blue Moon Bar för att vara petig.

Kvällen hade för länge sedan blivit natt och vi bestämde oss för att nu är det väl sängen som gäller. Jag bodde då i en övernattningslägenhet vid Norra Bantorget, de andra på hotell lite spritt i stan så våra vägar skiljdes åt. Jag tänkte ta en liten senväg för natten var ljum och fåglarna kvittrade. Jag hamnade utanför Spy Bar. Klockan var nästan tre på morgonen.

Fadde stod där ensam i natten och vaktade dörren, ingen kö, lugnt och fint. Jag funderade en stund. Det var visserligen mitt i natten men där hade jag ju faktiskt aldrig varit. Jag frågade hur som helst Fadde om det var ok att gå in och kika. Han synade mig noga uppifrån och ner, men nickade ändå till slut lite välkomnade mot dörren.

Jag går in. Direkt innanför dörren fanns en lucka där man fick betala inträde, 100 spänn har jag för mig att det var. Jag går vidare upp för en trappa som svänger till höger. Väl där uppe ser jag toaletter rakt fram och en bar på höger sida. På väg till baren passerar jag ett rum där det sitter lite folk. De dricker champagne, skålar mot varandra och skrattar. Jag går fram till mannen i baren och beställer en fatöl, den kostar 80 kronor. Jag lämnar en hundring och säger att det är jämnt så. Man är ju på Spy bar.

Jag tar min öl i handen och går tillbaka mot toaletterna, känner att jag behöver det. Jag går in, ställer min icke ännu påbörjade öl på kakelkanten och låter strålen falla.När detta är gjort och händerna tvättade tar jag min öl och går ut i halldelen igen. Där ringer min mobiltelefon. Det är en av mina kamrater från Blue Moon Bar som vill kolla läget och vi säger God Natt. Samtalet tar två minuter. Jag stänger av min telefon, höjer blicken och där står en vakt. Han ber min lämna lokalen.

– Va? Säger jag. Jag, jag har ju bara varit här i tio minuter. Jag har inte ens smakat på min öl. Varför?

– Du är för berusad, säger vakten och upprepar sin uppmaning.

– Du skojar va, säger jag men han ler inte tillbaka.

Jag tänker; Vinner jag denna strid? Nej, naturligtvis inte. Jag sträcker fram mitt ölglas mot vakten. Han blir lite förskräckt och menar jag kan dricka upp ölen där. I hallen och framför honom.

– Nej du, säger jag, lämnar över ölen och går ner för trappan igen.

Där nere står Fadde och pratar i en hörsnäcka. Jag hör honom säga: – Ja, han kommer ner nu. Jag nickar vänligt mot honom, önskar honom en god natt och går ut i Stockholmsnatten igen. 

Jag har varit där. Det kostade 20 spänn i minuten…

Ulf Lundell startade sommarpratandet i P1 förra året. Traditionellt gjorde han det på midsommardagen och jag minns att han inledde timman med att citera sin pappa Gerhard. Han vaknade enligt sonen Ulf upp varje midsommardagsmorgon med samma fråga; – Jaha, hur ska vi ha det på julen i år då?

Pappa Gerhard var traditionell. Man skulle göra rätt sak. Han växte upp i en statarfamilj, gick den långa vägen, blev smed, Metallarbetare, Socialdemokrat, handlade säkert på Konsum och hade förmodligen bankbok hos Sparbanken för så skulle det vara.

 

Hur ska det vara nu för tiden då? Säkert olika var man befinner sig, men nu när semesterledigheten är över så är den överlägset vanligaste frågan jag får; – Jaha, och var har du varit på semestern då?

 

Jag har inte lämnat Stockholm på hela sommaren, och när jag berättar det så bleknar nästan folk. – Har du inte varit någonstans? - Har du inte gjort något?

 

– Jo, säger jag. Jag har suttit åtskilliga dagar på Skinnarviksberget, jag har suttit ett gäng kvällar med vänner på Mosebacke, jag har åkt skärgårdsbåtar, jag har rensat på vinden, städat förrådet, jag har varit på tippen slängt platssäckar 10-12 gånger. Jag har druckit öl i solen vid Skanstullskvarn, badat både i Saltsjön och i Mälaren och dessutom haft ett veckolångt besök från Lysekil som inneburit guidade turer i staden med inslag av historiska berättelser, båtturer, shopping och jämt förekommande vattenhål.

 

Jag reser oavbrutet i jobbet. Det finns snart inte en järnvägsstation i Sverige som jag inte har anlänt, snart inte ett hotell jag bott på eller en inrikesflygplats jag inte dimpt ner på.

Och så frågar folk mig vart jag åker när jag är ledig! Hallå?

 

Man SKA åka bort när det är semester annars är det enligt svensken inte semester. Man SKA dessutom helst hälsa på föräldrar, far-, mor- och svärföräldrar. Är man som jag hemma är man konstig, udda och tillhör en minoritet. Jag kanske rent av är en rebell? Jag har valt att se på det så.

 

Nu är semestern hur som helst över och det är dags att ta nya tag.

Nästa vecka åker jag till Barcelona, veckan därpå till Sankt Petersburg, veckan därpå till Halland, veckan därpå till Eskilstuna och Arvika, veckan därpå…

När Gustav III blev kung av Sverige 1771 var han i Paris. Det tog 3 veckor innan han fick reda på det. Det skulle vara idag det. Idag hade det pipt i mobilen i samma sekund. Han hade även kunnat få ett mms med en bild på sin far på Lit de parade.

 

Mobiltelefonen. Vad betyder den egentligen? Hur gjorde man innan den kom? När jag började resa omkring i det här landet för 20 år sedan så ringde jag upp familjen och meddelade hotellets telefonnummer och mitt rumsrummer direkt när jag kom upp på rummet – från hotellets telefon. Sedan fick de ringa upp. När jag tänker efter så har jag nog inte tagit i hotellens telefon på 10 år – kanske mer. Nu spelar det ju ingen roll längre, inte vad hotellet heter eller vilket rum jag ska övernatta i.

 

Funderar på de där som är ute och strular. De har å ena sidan det uppenbarligare lättare nu när de är ute och reser. De kan säga att de är på sitt hotellrum, fast befinna sig i ett annat. De kan säga att de är ensamma, fast inte vara det. De kan säga att de låg och sov, fast de inte gjorde det.

 

Fast å andra sidan kan de ju inte gömma sig när de är på hemmaplan. De kan ju inte stänga av telefonen utan att ha en förklaring på varför de kommer hem senare än vanligt. Bussen var försenad. Jaha, men varför svarade du inte? Varför var inte mobilen på? Eller om de svarar. Var är du? Det låter inte som du är på bussen. Vad är det som låter i bakgrunden? Vem var det där?

 

För ett par år sedan var jag på en konferens om stress. Kvinnan som höll i konferensen sa att mobilen har en avstängnings - knapp. Visst, sa jag. Men den har också en påsättar - knapp. När man trycker på den så piper det. Man slår 133 och en röst säger; Du har… 15 nya meddelanden.

 

Man kommer helt enkelt inte undan längre. Man kan inte gömma sig.

 Fast visst är den bra att ha när tonårsbarnen är ute på nätterna. Då är det omvänt läge. Då kommer inte de undan.

Stockholm har förändrat sin stadsbild. Kommunals strejk med busschaufförerna har förändrat utseendet helt. Först ser man inte vad det är, men bussarna som annars står överallt, som åker överallt... de är borta. Det känns som om kyrktornen skulle vara borta. Det ser så konstigt ut.

Folk cyklar och promenerar istället... och kör bil. Människor som inte rört sin cykel på åratal har tagit fram den ur förrådet... pumpat däck och oljat kedjor... fram med gympadojjorna. Företag med friskvårdspengar kanske borde skicka dem till busschaufförerna... som kompensation till den lägre inkomsten som strejkkassan förmidligen innebär.

De flesta i Stockholm pratar om detta konstiga och vet inte riktigt vad de ska tycka. Att busschaufförerna ska hinna hem från jobbet innan de börjar jobba igen tycker de flesta är riktigt. Ingen protesterar mot det. Stockholmarna pratar snarare om strejken är samhällsfarigt eller inte. Få har raka åsikter.

Samma känsla var det när trängelavgiften infördes. Förändringen på Sveavägen var total från en dag till en annan. Bilarna var borta. Man reagerade varje gång man gick ut. Precis som nu.

Jag väntar med spänning på att få se vad som händer om nån vecka... om två veckor... om strejken drar ut på tiden... när Stockholmarna tappar tålamodet... när det störtregnar flera dagar i sträck.

Vem får bära hundhuvudet? Kommunal eller Bussarbetsgivarna?

Vilka tror ni?

En tjej i 30-årsåldern som vi kan kalla Birgit är fackordförande på ett medelstort företag i Blekinge. Hon sitter och förbereder ett medlemsmöte som ska äga rum samma kväll. Mitt i alla fundering kommer en kille i hennes egen ålder in i på klubbexpeditionen. Vi kan kalla honom för Magnus.

 

– Birgit, säger Magnus. Kan du hjälpa mig att gå ur facket?

Birgit tittar förvånat upp och frågar; Vad sa du?

– Jo, säger Magnus. Jag har kommit på att jag tjänar 500 spänn på att gå ur facket. Jag får ju samma förmåner ändå. Oavsett om jag är med i facket eller inte.

 

Birgit tittar en stund på Magnus och säger plötsligt; - Men går jag också ur!

Magnus tittar förskräckt på Birgit och säger; – Men så kan du väl inte säga?

 

– Det kan jag väl, säger Birgit. Om du säger att du tjänar 500 kronor på att gå ur facket så gör väl jag också det? Eller?

– Vi gör så här, Magnus. Du hjälper mig att göra affischer med texten ”Tjäna 500 kronor i kväll!!! Gå ur facket ikväll på medlemsmötet i Folkets hus kl. 18:00!

 

Magnus skruvar på sig men Birgit fortsätter. – Efter det att alla har skrivit under sin utträdesansökan i kväll så äter vi smörgåstårta. Sedan i morgon bitti skickar jag in alla blanketter till förbundskontoret och går upp till vår VD. Till honom meddelar jag att nu är ingen med i facket längre. Han har ingen att förhandla med för det finns ingen klubbstyrelse. Han kan göra sina egna regler, anställa vem han vill och säga upp vem han vill. Löneförhandlingen nästa månad får han ha med sig själv!

 

Magnus har fått nog och reser sig så stolen under honom välter. – Du är ta mig f-n dum i huvudet, skriker Magnus. Han går ut och slänger igen dörren!

 

Historien kunde ju ha slutat här, men det gör den faktiskt inte.

Magnus är idag aktiv i facket på sin arbetsplats. Han förstod att om han skulle gå facket förutsatte det att alla andra var kvar.

Jag läste Jonas Gardells bloggdagbok idag. Han berättade om en kvinna som förtvivlat försökte få kontakt på ett café i Stockholm. Hon satte sig vid ett stort bord så andra kunde sätta sig där. Det gjorde de inte. Försökte prata men folk runt omkring henne drog sig undan och gick därifrån.

Varför gör vi så?

Jag har en liknande upplevelse. Jag kom för ett tag sedan som så många gånger förut till ett hotell i Sverige runt 20-tiden, denna gång ett hotell i Södra Sverige. Jag checkade in, slängde in väskan på rummet och gick ner igen för att köpa en tidning.

Jag tittade in i hotellets restaurang där det var det i det närmaste tomt. Det fanns några enstaka mat- och ölgäster vid boden samt en kvinna i 25-årsåldern i baren. Ja, precis som det brukar vara.

Jag gick bort till baren och köpte en liten fatöl och satte mig vid bordet närmast baren och öppnande min tidning.

Efter ca 10 minuter kommer det in en man i 60-årsåldern. Han var ganska mörkhyad och hade kritvita tänder. Han gick bort till baren och beställde sig en öl, tittade sig omkring, nickade vänligt åt mitt håll och satte sig vid mitt bord. Mitt bord!

Jag tittade mig förvånat omkring som man gör, typ ”Hallå, det finns ju andra bord”.

Han skrattade och sa; - Var inte så förbaskat svensk. I Indien där jag kommer från sätter man sig vid ett bord där det finns andra människor, inte där inte finns människor. Vi går på pubar och restauranger för att träffa folk, inte för att få vara ifred. Vill du vara ensam så gå upp och sätt dig på ditt hotellrum. Du har ju till och med maskerat din förtvivlade ensamhet med en kvällstidning.

Jag suckade och sa; - Vad ska jag göra då? Jag är ju i så fall fånge i min egen svenskhet. Vi gör ju så. Om vi gör som du nyss gjorde nu så tror ju folk att man är berusad eller färdig för mentalsjukhus. Vi vågar inte, åtminstone inte jag.

Jag gjorde ett omvänt exempel för min nye Indiske kamrat.

Jag sa; tänk dig att du, jag och flickan i baren byter plats. Vi ställer dig i baren, flickan tidningsmaskerad här vid bordet och mig som nyanländ hotellgäst. Jag går fram och beställer en öl av dig och sätter mig vid flickans bord. Hur tror du att hon hade reagerat? Hon hade antagligen bytt bord.

Vi bjöd in barflickan till vårt samtal och frågade hur hon hade reagerat. Hon var osäker. Hon hade nog tyckt att det varit kostigt, kanske lite obehagligt. Hon kunde inte svara. Hon sa; - Hade det varit på krogen hade jag först kollat om jag var intresserad.

Vi pratade länge den kvällen. Och jag tänker ofta på det där. 

Varför gör vi svenskar så där?

Jag måste börja skriva här. Öppnade den här bloggen för fler månader sedan, kanske ännu längre. Jag har haft svårt att komma igång, svårt att bestämma vilken röd tråd bloggen ska ha. Svårt att bestämma mig.

Fast, varför inte livet. Allt som händer i vardagen. Jag reser exempelvis regelbundet i mitt arbete så varför inte allt som händer där. Vi väljer det. Så... bestämt!

Jag är uppväxt i Uddevalla, bodde där de första 35 åren av mitt snart 44-åriga liv. Därför börjar vi reseberättelserna där, jag var nämligen där förra veckan. Inte på privatbesök hos föräldrar & vänner utan för att delta på ett möte.

Efter mötet fick jag skjuts till järnvägstationen. I ett av husen bredvid järnvägsstationen bodde jag i ett par år. Därför känner jag området väl.

Jag bor numera i Stockholm, skulle byta tåg i Göteborg. Tåget till Göteborg skulle komma in på spår 1 meddelade tavlan på väggen. Det kom in ett tåg på spår 1 så jag gick dit bort. Det var mycket folk i början på tåget så jag gick in lite längre bak. Satte mig till rätta.

När tåget rycker till känner jag genast att någonting är fel. Väldigt fel. Tåget rullar åt fel håll. Det går norrut – inte söderut mot Göteborg. På displayen står det fortfarande Uddevalla C. Jag frågar med skräck i rösten mina medresenärer vart vi är på väg. Jag vet, det där låter som Ingvar Oldsberg på ”På spåret”. Vart är vi på väg?- Mot Strömstad, säger de med frågande blick. Fattar du inte det?

Jag springer bakåt i tåget och hittar en ung kvinna med skylten ”Tågvärd” på bröstet. Jag frågar henne också vart vi är på väg men hon lämnar samma svar. De hade delat på tåget och den norra delen av tåget gick norrut mot Strömstad och den södra delen gick söderut mot Göteborg. Jag hade helt enkelt gått in i tåget för långt bort om ni förslår vad jag menar. Jag var med andra ord på väg mot Strömstad. Vågvärdinnan säger: - Så här gör vi faktiskt varenda dag. Jo god dag yxskaft, säger jag. - Hur ska jag kunna veta det? Det fanns ingenting som meddelade att vi på väg mot Strömstad... ingenting!

Jag kliver av lite småilsket i Munkedal, som nästa hållplats heter och ringer till SJ. De meddelar att det går en buss från Munkedal strax, den har destination Uddevalla och ska bland annat stanna 15:07 på Torp Köpcentrum strax utanför staden. Dit kommer även en buss från Lysekil mot Göteborg. Tiden är 15:10. SJ-killen meddelar dock att vi anländer Göteborg ungefär samtidigt som mitt Stockholmståg ska lämna Göteborg C. Han bokade därför om mig till ett tåg en timma senare.

Bussen i Munkedal kommer givetvis 5 minuter för sent och jag förstod ganska omgående att vi inte ska hinna i tid till Torp. Jag går bort till föraren och meddelar detta. - Det är lugnt, säger han. Alla bussar kommer ju för sent så du hinner nog. Mycket riktigt. Även den bussen är sen så jag hinner med den.

När vi närmar oss Göteborg så börjar jag fundera på om jag inte skulle hinna med det där första tåget i alla fall. När jag kliver av bussen vid Nils Erikssonsplatsen så är det en minut kvar. Jag springer bort och kastar mig in på Stockholmståget i samma sekund som dörrarna stängs. Jag försöker flåsandes berätta för en ny tågvärdinna min historia och hon ler, skrattar, tar mig i bokstavligt talat i handen och leder mot mig till min plats. - Du ska få lite att äta, säger hon. Jag rekommenderar ett glas vitt vin till.

Så... visst resan gick bra... jag kom hem i tid... åkte mellan Uddevalla och Stockholm... med mellanlandning i Munkedal.

Nästa vecka ska jag till Sundsvall.