Linus och Hanna

Min äldste son flyttade från radhuset i Järfälla till Malmö den 1 september. Hans flickvän hade kommit in på högskolan i Malmö och därför gick flyttlasset dit det gick.

Det kändes helt riktigt den där dagen. De hade häckat i hans pojkrum de senaste månaderna när de inte häckade i flickvännens flickrum. De åt där, de sov där och de tittade på tv och chattade på datorn där. Jag tror att det var ganska frustrerande för dem den sista tiden. De fick liksom inte plats. De hade redan flyttat utan att ha flyttat helt enkelt. De hade flyttat i hjärnorna, men var fast i föräldrahemmen.

Nu när chansen kom så tog de den. De tvekade inte en minut. De hittade nästan omgående en tvåa i andra hand på nätet. Han jobbade på IKEA i Barkarby och fick löfte om jobb på nybyggda IKEA i Malmö.

De tog chansen när det fanns där. Det hade jag också gjort. Tveklöst! Jag flyttade själv innan jag hunnit fylla 17, med fast jobb på Scans slakteri i Uddevalla. Gymnasieplatsen i Göteborg ringde jag återbud till. Jag hade börja få lön varje månad och lägenheter fanns det gott om. 

Så visst det kändes riktigt att de drog iväg den där dagen. Jag kände befrielsen i deras själar. Varenda cell i deras unga kroppar skrek: Äntligen!

Nu har det gått tre månader, en hel evighet.

Vi pratar i telefon i ibland. Kanske en gång i veckan, och det jag som ringer.

Jag frågar: – Hur går det för er?

Han svarar: – Bra!

Jag frågar: – Jobbar du nåt då?

Han svarar: – Jajamensan… igår, idag, ledig på torsdag och jobbar fredag.

Jag frågar: – Har ni pengar så ni klarar er?

Han svarar: – Ja då!

Jag frågar: – Saknar du inte Stockholm (läs: mig)

Han svarar: – Nej nej, det är fantastiskt i Malmö!

Ja, så där håller det på. Standardfrågor ställs och standardsvar kommer tillbaka. Det känns lite konstigt. Det är över 20 år nu sedan vi satte Linus i den av lanstinget lånade barnstolen i vår gröna Saab 900 på parkeringen utanför Uddevalla sjukhus. Vi hade blivit instruerade om allt, tränat på allt ifrån hur man byter blöjor och hur ofta det skulle ammas. 5 minuter på vänster bröst, 5 minuter på det högra.

Sedan gick det snabbt. Den första tanden, de första stegen, de första orden, den första cykelturen, den första skolklassen, föräldramöte, prov och betyg.

POFF, säger det så har det gått 20 år och så flyttar han… 60 mil bort.

Så rätt och riktigt – så jobbigt och frustrerande.

Suck… Jag saknar dig, Linus. Vi ses till jul, va?